The heart of a sailor´s wife - möt underbara Miss Addie

Här kommer en del av en reading
jag gjorde häromdagen.

Den är underbart rolig och vacker och handlar om egensinniga och starka Adelaide, som inte ville bli bortgift utan följde sitt hjärta mot alla odds. 

Portsmouth, England 1800-tal

Du var en ung kvinna från en fin familj, du hade dyra kläder, fina saker och många äkta smycken. Håret var i prydliga korkskruvar, du hade sån hatt med ovalt sidenklätt brätte och alltid korsett förstås. Som en docka. Du hette Adelaide och kallades Addie. Som barn hade du varit mer vild och lekt mycket vid havet och stranden, barfota och samlade snäckor med vinden i det lösa håret. Lekte pirat med dina kompisar, med pinnar som svärd. Nu var livet mer som ett fängelse med meningslösa sociala regler som du kände var begränsande. Som en fågel i en bur eller att sitta fast i bojor. Du hade blivit kär i en sjöman, en karismatisk och ödmjuk man med långt rågblont hår knutet med en läderrem. Er kärlek var skriven i stjärnorna och det gick inte att låta bli. Ni sågs i hemlighet så ofta ni kunde. Din stränga pappa kunde inte acceptera detta då du var menad för mer passande äktenskap, enligt hans och samhällets förväntningar. Han försökte gifta bort dig till en rad olika friare från fina familjer. Oftast sönerna till hans affärspartners inom sjöhandel, där din pappa arbetade. Han hade därmed inflytande över skeppens handelsrutter så han såg ofta till att din kärleks skepp åkte ut på de längsta rutterna. 

Du fick sitta på eviga middagar med dessa friare och förväntades uppföra dig och vara charmig. Du fick spela piano och visa upp dina hantverk inom broderi och sömnad. Pappan skröt om hur duktig du var på att laga mat och baka. Jag ser ett tillfälle när du skulle underhålla någon töntig sprätt med att spela piano. Du var extra trött på dessa ändlösa charader och ville inte ta i någon av dessa män med tång. Du bara längtade efter din stora kärlek, din sjöman. Du började spela jättefint, någon passande sonett. Sen fick du nog och dunkade till tangenterna typ som Beethovens 5:a, ta ta taaaaa, och sen smällde du ner locket på pianot och gick därifrån. Du kunde även spela dum och säga konstiga saker för att verka galen, allt för att avskräcka dessa friare. Din pappa skickade dig till en läkare för att ta reda på vad som var ”fel” på dig och läkaren konstaterade ”nervsjukdom” och ordinerade en lugnande tonik. Den tog du och vattnade blommorna i ditt rum med! Hahhaa. 

Du var verkligen egensinnig och stark. Du ville gå ditt hjärtas väg. Din pappa bestämde allt med järnhand och var väldigt traditionell, din mamma var mjuk, följsam och lydig. Deras äktenskap var kärlekslöst och du ville inte följa samma väg. Din mamma kunde innerst inne beundra din styrka och förstå din kärlek till sjömannen. Hon kanske själv önskade att hon en gång i tiden hade vågat följa sitt eget hjärtas viskningar. Hon hjälpte dig faktiskt att få flytta till släktingar i en annan kuststad, ni skyllde på din ”nervösa åkomma”, att det fanns bättre läkare där och att det var ett annat klimat. I den staden kunde du skapa ett liv tillsammans med honom, när han var hemma. När din pappa dog gifte ni er och fick en dotter och bodde i ett hus med trädgård mot havet. Det var ett liv med mycket väntande när han var borta och total lycka när han var hemma. Du involverade dig mycket i samhället med kyrka, skola, välgörenhet och föreningsarbete, alltid med inrikting på barn. Barn och djur älskade dig, så har det alltid varit. De dras till rena hjärtan. Jag ser dig gå längs en gata i stan och barn springer ikapp dig. ”Miss Addie, miss Addie” ropar de och vill visa och berätta saker. Någon hade fått kattungar och någon ville visa upp ett nytt armband. Någon gav dig en blomma vars stjälk hade blivit lite för hårt klämd i den ivriga lilla barnhanden. Små skatter som du värderade högt. Du visste vad alla hette och vad deras familjer hette. Du hade alltid tid att lyssna på barnen och de kände sig sedda och värdefulla. Du var alltid genuint kärleksfull och uppmuntrande och du var på riktigt intresserad av deras välmående. Och barn känner ju när det är äkta. Herrelösa djur besökte ofta din trädgård och kunde få sig något att äta och dricka. 

Det var ett liv fyllt med mycket kärlek men också med långa perioder av väntan på din käresta. Tiden stod stilla när han var borta och tiden försvann helt när han var hemma. Jag ser dig ofta gående längs stranden, barfota och med utsläppt hår. Brun stickad kofta och stenhjärtat runt halsen. Korsetterna hade du slängt, dom kallade du för ”ett fängelse för mina andetag”. A prison for my breathing. 

Din pappa i det livet vill be om ursäkt och säger såhär:

- Jag är så ledsen att jag höll dig ifrån din stora kärlek i så många år. Bortkastade år av olycka och smärta. Vem var jag att stå i vägen för din lycka? Jag var envis och gammalmodig, även för den tiden. Jag trodde inte att han var värd dig. Men han behandlade ju dig som den största skatten, som himlens mest lysande stjärna. Det gjorde ju inte jag! Du förtjänar all kärlek och lycka som livet kan erbjuda, då som nu. Jag kommer aldrig att stå i vägen för din lycka igen. Du är fri nu! Förlåt mig. Förlåt mig för alla smärtsamma år som du fick genomleva på grund av mig. Jag försökte göra vad jag trodde var rätt utifrån samhällets normer. Jag var mer bekymrad över vad folk skulle tycka än vad som borde ha varit min största prioritet; din lycka. Förlåt mig! 

Nu sitter vi på Adelaides altan mot havet, insvepta i filtar och dricker te. Hon berättar: -Hjärtat hos en sjömans kvinna är starkt, egensinnigt och självständigt. The heart of a sailor´s wife. Hon visar halsbandet med det blåa stenhjärtat i en läderrem, som hon fått av honom och alltid bar på sig. I sin familj hade hon många fina smycken med ädelstenar, bland annat en stor safir ring, men detta stenhjärta i läderremmen var värt mycket mer för henne än alla äkta safirer i världen.

- Att följa sitt hjärta är det enda som betyder något i livet. Och att få vara med dom man verkligen älskar. Livet är för kort för att spela charader och rätta in sig i ledet. Aldrig i världshistorien har det spelat någon roll vad andra tycker. Du har alltid gått din egen väg och stått stark i dina övertygelser. Det är en roll som du har som uppgift i dina liv. Att gå din egen väg och bana vägen för andra. A life mission. Att bryta ny mark och utmana gamla tankesätt, normer och föreställningar. Det är ibland ett ensamt uppdrag men det ger också enormt mycket tillbaka. Det är därför som barn och djur alltid dras till dig, för du är äkta och följer ditt hjärta. The heart of a sailor´s wife. Lita på att det alltid vägleder dig rätt.