En hälsning från Betsy i Pearl Harbour

Betsy, Pearl Harbour, 1930-40 tal

Vi får träffa Betsy, en ung vacker kvinna, som arbetar som sjuksköterska i Flottiljbasen på Pearl Harbour, innan attacken. Jag googlade och attacken var ju den 7 december 1941, då Japan anföll, och i den attacken dog du, din mamma och pappa ganska direkt, medan ni försökte ta er till basen. Basen hade funnits där på Hawai sedan 1876, då USA gjorde en deal med Hawai att bara köpa deras socker, mot att de fick vara där. Så ditt liv där var i fredstid och jag ser dig i ljusa, sterila salar med tomma sängar, skira gardiner som silar solskenet och vajar i vinden, skinande rent överallt och inte en bloddroppe. Ni hade max en stukning att ta hand om ibland,  annars var det mest att sortera i medicinskåpen, perfekt fyllda och frontade med alla etiketter rättvända och utgångsdatumen kollade. Din klädsel var prydlig och kvinnlig, med ett stärkt vitt förkläde och fin frisyr, alltid klänning och alltid perfekt make-up och nylonstrumpbyxor och klackskor, rött läppstift. Din pappa var amerikan och din mamma var hawaiianska, och det blev en sån genetisk fullträff att din skönhet var helt overklig. Folk kunde verkligen inte fatta vad de såg när de såg dig, och det var få som lyckades kontrollera  sina reaktioner. Du vet, när ansiktet på folk liksom smälter av och ögonen nästan går i kors, speciellt på männen då förstås.  De stod oftast lamslagna och mumlade något korkat. Du hade lärt dig att tålmodigt vänta ut det, lite som när man väntar på att ett tåg ska passera innan man kan börja prata igen. Hos kvinnorna blev det mest avundsjuka, men du hade några goda vänner som också var sjuksköterskor. 

Du var ju duktig i ditt yrke och en riktig hard-worker. Du var känd för att hitta lösningar och hade ett varmt omvårdande hjärta.  Men när man är sådär vacker så tar det ibland tid innan folk ser förbi det. Det kan nästan vara ett handikapp, även om det låter konstigt. Men du ville ju bli uppmärksammad för din kompetens och brydde dig egentligen inte om det yttre, och du tyckte hela det där kvinno- och män dramat var tramsigt. Du engagerade dig inte i det, du tyckte det var primitivt. Du var mer som din mamma där, en fri natursjäl som trivdes bäst på stranden och i naturen. Om någon man skulle få ditt intresse måste han klara av en fyra-fem rejäla avfärdanden från dig först, om han sen fortfarande vågade försöka igen fick han anstränga sig och leta upp dig i någon natur-miljö, på dina vilkor och din hemmaplan.  Att försöka imponera på dig genom att vifta med med pengar, bilar, privatflyg mm var helt lönlöst och hade motsatt effekt. Du berättar att du hade lärt dig att sätta en respektlös man på plats med bara din energi, pondus och självänsla. Eller en avundsjuk kvinna för den delen. Utan att egentligen säga ett ord kan man få ”mobbaren” att känna sig som en fårskalle, då man bara kan ge sig på någon som är mottaglig för attacken. Leave them hanging, säger hon.  Det är ett mindset. Man kan ignorera oönskade beteenden från andra genom att inte engagera sig i deras försök, genom att ignorera kan man vägleda dom till ett annat fokus, från något primitivt till något respektfullt. Betsy menar att vi kvinnor idag har tappat det här lite, vi har blivit så programmerade att vara behagliga och tillgängliga och vi är ibland trevliga även när andra är respektlösa mot oss. Betsy vill påminna om detta genom tre enkla regler, som vi kan träna:

-Do not engage
-Do not respond
-Do not register

Man kan kärleksfullt läxa upp andra bara genom sin tystnad, det här är amerikaner fenomenala på och vi svenskar kan behöva träna på det. TACK Betsy!

Betsy hade två identiteter, hon var resultatet av två helt olika världar. Pappan sa alltid att hon var ”Part magic, part common” Hälften magi, hälften vanlig, och när han sa så menade han att han var den ”vanliga” delen och mamman stod för magin. Hon var en naturkraft och påminner om Disney figuren Vayana. Din pappa vill påminna dig om detta, om du någonsin är vilse och inte vet vägen:

 ”You always find your way. You are a wayfinder. We lived in a magic world that wasn´t meant to last, like a secret window in time we were fortunate to call our own. It was a magical life. Death came too soon, but at least we all went together. Always remember us!”