"Var stolt över dina ärr! De är en del av den du är."

Hextenestona (nuvarande Hexton) i England, 1400-tal

Här kommer en del av en reading åt en mottagare som efteråt berättade att hon hade psoriasis i pannan och delar av ansiktet. Ofta finns finns förklaringen till kroppsliga åkommor och ärr, i händelser från tidigare liv.

"Jag ser dig som bondfru med tre små blonda barn. Din man var smed och kunde arbeta med läder och seldon och hade egen smedja som försörjde er. Han var tvungen att dra ut i strid för er ”lord” den stora landägaren i området och kom hem med trasigt ben. Det blev infekterat och läkte aldrig. Ni fick amputera bort det. Affärerna blev lidande och du fick hoppa in och lära dig arbetet, för att hålla er flytande. Det var mans-göra och hårt jobb. En kväll i smedjan var du så trött att du inte längre kände hettan från glöden och du satt för nära, huden började liksom koka i pannan på dig. Det blev brännskador som aldrig försvann, permanenta ärr.

Till slut kunde då även sko hästar och blev duktig på seldon. Ni försökte dölja att det var du som gjorde arbetet, det var en sån skam för honom. Även barnen fick hjälpa till, fast de var för små. Känslan av att man gör det man måste för att överleva.

Han fick till slut ett träben och ni kunde jobba tillsamman. Det blev framgångsrikt och ni levererade varor till de stora hushållen och även till kungen. Ert företag växte och blev stort, barnen tog över och ni kunde leva ut ert liv i bekvämlighet. Ditt ansikte var dock för alltid ärrat och du dolde det med sjalar över hatten och uppsökte helbrägdagörare och provade allt. Det var en stor sorg för dig som gjorde att du drog dig undan lite från samhället.

Du från det livet hälsar till dig:

”Var stolt över dina ärr! De är en del av den du är. Vem säger att det inte är vackert? Någon som aldrig har behövt offra något för att överleva? Jag önskar att jag inte hade brytt mig om det då. Bär dina ärr som den stolta överlevare som du är!”