Edward med radiobördan

Edward med radiobördan

Här kommer en del av en reading jag gjorde åt en tjej. Hon berättade efteråt att hon haft ont i axlar och nacke i hela sitt liv, och inga behandlingar hjälpte. Här kommer kanske en del av förklaringen:

Du var soldat i första världskrigen (1914-1918) och var radioansvarig. Du fick bära en kommunikationsradio som var en stor låda av metall, den var tung och den spändes fast med korslagda läderremmar mellan skulderbladen och över axlarna. Du kunde behöva bära den i 10-15 timmar i sträck. Den skar in och du blev helt blå och skinnflådd i huden. Du hade order om att hålla dig undan direkt strid eftersom radion var så dyrbar och funktionen var så viktig. Det innebar att du ofta tvingades sitta gömd bakom träd och stenar medan du fick bevittna dina barndomsvänner sprängas i bitar. 

Detta trauma är så overkligt att man som människa bara stänger av och inte kan hantera det. Du överlevde kriget men var aldrig dig lik igen. Du åkte hem till Cornwall och föräldrarnas gård, där du levde ut ditt liv med svår PTSD. Det fanns ingen terapi eller någonting. Du byggde modellflygplan för att sortera din dag, och umgicks mest med djur, för allt annat saknade logik. 

Folk i byn hyllade dig som krigshjälte och det var mycket ryggdunkningar, ironiskt eftersom du konstant hade smärta där. Du gillade inte att bli kallad krigshjälte. Dels kände du skuld över att alla dina barndomsvänner hade dött och inte du, och dels tyckte du inte att folk förstod krigets verkliga fasor. Det var overkligt när folk stod och pratade ”mindless smalltalk” när det din näthinna spelades upp fruktansvärda bilder från kriget.

Du höll alltid minen med egentligen ville du bara skrika och springa därifrån. Därför undvek du sociala sammanhang och var mest för dig själv med djur och natur. Det fanns en ko som hette Molly på gården som hade en väldigt vänlig uppsyn, hej Molly!

Edward var så ung när han drog ut i krig och led sedan hela sitt liv med att bearbeta händelserna.

Han hälsar till dig, med mycket kärlek:

”Jag kanske kunde ha varit mer lycklig om jag hade mött min smärta och inte flytt från den. Men jag hade inte verktygen eller modet. Du har chansen att leva ett lyckligt liv, ta den chansen! Gör allt för att göra dig lycklig, så inte min smärta var bortkastad. LEV! Lev för oss båda, love!”